Idag tackade vi av älskade farfar. Det har nog aldrig riktigt blivit så verkligt som det blev då. Egentligen lyssnade jag inte särskilt mycket på prästen, jag satt mest och tänkte. Gick tillbaka till när jag var liten och alltid sprang till de. Jag önskar att jag hade fortsatt med det och tagit vara på de sista åren. Jag har aldrig ångrat att besöken blev allt färre och tiden mellan dom allt större så mycket som nu. 

 

Jag minns hur vi brukade kolla på fåglarna med kikare, hur de brukade berätta vad varje fågel hette. När farfar tog fram torrköttet och berättade sina jakthistorier. Berättade om pappas hyss när han var liten. Eller när de följde med mig och matade fåren och hästarna med knäckebröd.

 

Jag minns när det blev vår, och vi brukade fika ute i trädgården under deras stora björk som jag alltid klättrade i. Plocka rabarber. När vi gick på promenad runt byn och plockade blommor. Eller när vi åkte ut till Kaitum till påsk.

 

En del av mig vill inte inse att huset i Kaalas står tomt. Jag vill kunna rusa dit och krama om farmor, äta bullar och lyssna på farfars jakthistorier. Jag vill kunna äta farmors köttsoppa, se farfar skriva fiskekort och sitta och rita med farmor. Hjälpa farfar att få av strumporna och nypa farmor i näsan med tången. Mäta hur lång jag har blivit sedan sist vi sågs på väggen.