Det är helt sick hur glad man kan bli av att få sitta på en häst. Inget slår nog att få sätta sig på sin egna häst efter 2 månaders promenader och få skritta 30 minuter. Även om jag har fått rida lite andra hästar under tiden, så fy helvete vad jag har saknat att få rida min poa. 

 

Tror inte jag var den enda som var less på promenader och att inte få göra något. W som aldrig brukar skygga (hon stannar och stirrar på det hon tycker är läskigt, och försöker sen springa ifrån det..), skyggade för ingenting och ville hela tiden framåt. Fick hela tiden hålla i henne och göra massvis med halvhalter för att hon skulle hålla sig på mattan. Kunde knappt nudda henne med skänklarna för att det kändes som att sitta på en tickande bomb. Ändå kunde jag inte låta bli att må så himla gött av det, för vi är påväg tillbaka. Big time.