Det gör så ont i mig att se den här bilden. Att se W överhuvudtaget. Min älskade, älskade lilla tjej. Att veta att hon har så ont, och ändå gör hon allt hon kan för att inte göra mig besviken. Jag älskar henne mest av allt och skulle göra allt i min makt för att ta bort smärtan från henne, men det finns inget jag kan göra.

 

För några veckor sedan upptäckte jag att hon ömmade i ryggen. Så hon promenerades, tömkördes, masserades och fick stå med Back on Track under natten varje dag. Och det blev bättre, mycket bättre. Jag började rida igen, jogga igång henne och bara jobba lösgörande. W kändes fräsch, så vi åkte till Luleå och tävlade. Första klassen kändes ganska bra, men på framhoppningen till LBn var det något som inte stämde. Jag rider på oxern och hon tar av, men mitt i språnget pallnitar hon för att bakbenen inte håller. Hon klarar inte av att trycka ifrån, vi kraschlandar mitt i oxern och bommarna löser inte ut. Med uppskrapade fram- och bakben och en rejäl chock var det tvärstopp. Hon markerade värre än hon gjort tidigare i ryggen, bogen och lårmusklerna. Hon sparkade rätt ut av ett lätt tryck. Nu står vi här, efter undersökning av veterinär, en spruta antiinflammatoriskt och att ha gått på en metacamkur i 12 dagar - på samma ställe som innan. Ingen skillnad. Imorgon är det dags för en genomgång av en kiropraktor, veterinär och röntgen.

 

Det är så mycket som snurrar i mitt huvud just nu. Är hon tillbaka om någon månad? Ett år? Håller hon för högre klasser än LC? Håller hon alls, eller kommer hon dömas ut?