Get up, and don't ever give up


Vision och jag trampar lite i uppförsbacke för tillfället. Efter flera månaders medvind var det väl egentligen dags, att trycka hårdare på våra svaga punkter. I slutändan är det inte den trevliga känslan jag strävar efter, utan den fantastiska. Den fantastiska känslan som jag vet att den här hästen kan ge! Men allt annat än gratis. Man måste på något sätt få henne att tro att det är hon som är in charge, samtidigt som hon ska gå där jag vill ha henne. En svår balansgång.
 
Just nu jobbar vi på att finslipa det mesta, egentligen. Att hon ska vara lyhörd för både skänkel- och tygelhjälper, bära sig själv bättre, gå med mer tryck och framför mig utan att tåget går. Samtidigt som jag jobbar mycket på att hitta en ännu mjukare ridning. Vi har en hel del att stå i, minst sagt! Vision är ganska svag i detta, det är jobbigt för henne, vilket gör att vi inte riktigt jobbar på samma sida alla gånger just nu.
 
Därför har jag också valt att skjuta på våran 120 debut. Den här hösten kommer gå till att rida skolrundor på 100 och 110, och jobba ännu mer med markarbetet innan vi går vidare till nästa nivå. Att skjuta på mina mål är frustrerande, jag vill ju så jävla mycket. Men jag väljer att skynda väldigt långsamt med den här hästen, och jag kommer inte gå in i en klass som jag inte är 200% redo för. Bakom frustrationen så vet jag ändå att hard work pays off, och då kommer det att vara värt allt arbete hundra gånger om. 











Kom ihåg mig