Den 19 mars förra året, vandrade en av de viktigaste personerna i mitt liv härifrån. Min älskade mormor. Hon var inte bara min absolut största supporter, i vad jag än tog mig för - hon var också den som förstod mig bäst och alltid stod vid min sida med öppen famn. Hon och morfar satt alltid på läktaren på tävlingarna eller träningarna, redo med filmkameran. Gick det dåligt så var hon den första att berätta för mig hur duktig jag var och hur mycket hon trodde på mig, även om jag kanske inte ville lyssna på det just då. Eller hur korkade killarna var som slarvat bort en så fantastisk tjej, även om jag hade svårt för att se det så. Oavsett hur dumma val jag gjorde i den där tonårskarusellen, så stod hon där och berättade för mig hur mycket hon älskade mig och hur värdefull jag var. Min mormor var helt enkelt fantastisk rakt igenom, en sån mormor som alla behöver. Hon var den bästa människan på jorden. Det går inte en enda dag utan att jag saknar henne, och jag önskar mer än allt annat att hon hade fått vara med på resten av den här resan.