Så mycket kärlek och smärta på samma gång
Jag vet inte hur många gånger jag har satt mig ner för att skriva det här inlägget. För att få ut de där förbannade känslorna som bara gnager. För att förklara allt och slippa alla frågor. Eller för att bara förstå allt själv. Jag ligger mitt emellan nej och ja, flyter runt i ett stort kanske som ingen kan ge mig svar på.
Det är i sånna här lägen jag saknar alla där hemma. Nästan särskilt Raggebus. Världens bästa pojke som är både kramgo och oftast kan få en på bra humör. När inget funkar med ridningen märks och känns det extra mycket när man bara har en häst att rida.. För ärligt, det är jävligt tungt nu.
W blev halt, igen. Så hon har skrittats i nästan en vecka, och idag var vi på kliniken för att kolla upp henne. Om man ska se det positivt så var hältan MYCKET bättre. Hade man inte vetat att den var där sedan innan så hade man inte märkt den. Den var 0,1-0,2 gradig kanske? Böjprovet dansade hon igenom. Däremot markerade hon i ryggen.. Så hon ska äta metacam, och sedan ska hon på återbesök och kollas av en kiropraktor om 2 veckor. Men jag vet inte, jag tvivlar.
Det känns som att nu när hon har vilat, har också lederna fått vila och blivit bättre. Även om hon skulle vara ren på återbesöket, är det inte alls säkert att hon håller. Det blev komplikationer så snabbt av igångsättningen. Så jag tror det kommer visa sig ganska snabbt när jag rider igång henne igen (den här gången en vanlig igångsättning), särskilt om jag rider som vanligt och börjar rida henne ordentligt.
Jag älskar den här lilla hästen över allt annat. Hon är så speciell, på något sätt. Det finaste jag har. Och det är väl därför det gör så förbannat jävla ont, för jag har väl tappat hoppet lite. Jag har gjort och gör allt för att skydda henne från allt ont, men ändå räcker det inte. Livet är så jävla orättvist.
❤️