The moment you're ready to quit is the moment right before the miracle happens

 
And it goes on, and on, and on... Trots att jag bara för några dagar sedan beslutsamt sa att jag skulle börja lyssna på min egen magkänsla, så går jag direkt och gör tvärt emot. Efter undersökning och behandling förra måndagen skoddes W på tisdagen, tog av lite i tån för att förebygga ledinflammationerna. Hovslagaren tyckte att vi skulle rycka bakskorna på henne, och dum som man är säger man "ja.. okej.." när man egentligen tänker "det är nog ingen höjdare". Kan någon slå mig hårt i huvudet, nu är hästen som grädde på moset sulöm också..
 
That's it. Jag är spyless på det här nu. Är det inte spruckna pannben och svullna knän så adopterar hon föl och blir hysterisk så fort hon lämnar hagen, får inflammationer och så vidare. Time out. Jag vill inte vara med längre.

Dagen D

 
Gud. Den här dagen har gått så otroooligt långsamt. Kring 9 var jag i stallet imorse, kunde knappt sova inatt och gick som på nålar hela dagen ända tills hästen stod i transporten på väg hem efter en 4 timmars lång genomgång.
 
De började med att göra en hältutredning som visade att hon var halt på alla fyra (!). Hon har en inflammation i båda knälederna bak och i båda hovlederna fram. Sedan röntgades alla leder, men de såg iallafall fina ut. För att avlasta det onda, har hon gått och spänt sig - som lett till spänningarna jag känt i ryggen, bogen och lårmusklerna. Det här har hon alltså troligtvis gått med sedan i höstas. I dagsläget ber jag till Gud att hon svarar bra på behandlingen tills det är dags för återbesök..
 
Jag känner mig äcklad av mig själv och framförallt en sjuk skuld, att jag har tränat hårt när hon haft ont så länge. Att jag inte kollade upp det tidigare. För visst har jag tyckt att det varit något som varit fel, men inte gjort något åt det. Inte kollat något för att jag vänt mig till andra och rådfrågat för att jag inte litat på min egen känsla. Men hur ofta litar man egentligen på sin egen magkänsla? Nada. Noll. Zero. Aldrig. Trots att det är jag som känner min häst bäst och vet hur hon funkar.
 
Men jag känner mig iallafall otroligt lättad att det inte var något värre och jag är himla glad att de vi har kollat henne hos kom upp. De var otroligt skickliga, och hittade vart det satt i princip direkt efter böjprovet. Nu är det bara att hålla tummarna att det går åt rätt håll!
 
Älskade skruttan, än en gång förundras man över vilket järnpsyke och vilja hon har.
Även om det blir lite för mycket ibland..

Mitt hjärta, lämna mig inte nu

 
Det gör så ont i mig att se den här bilden. Att se W överhuvudtaget. Min älskade, älskade lilla tjej. Att veta att hon har så ont, och ändå gör hon allt hon kan för att inte göra mig besviken. Jag älskar henne mest av allt och skulle göra allt i min makt för att ta bort smärtan från henne, men det finns inget jag kan göra.
 
För några veckor sedan upptäckte jag att hon ömmade i ryggen. Så hon promenerades, tömkördes, masserades och fick stå med Back on Track under natten varje dag. Och det blev bättre, mycket bättre. Jag började rida igen, jogga igång henne och bara jobba lösgörande. W kändes fräsch, så vi åkte till Luleå och tävlade. Första klassen kändes ganska bra, men på framhoppningen till LBn var det något som inte stämde. Jag rider på oxern och hon tar av, men mitt i språnget pallnitar hon för att bakbenen inte håller. Hon klarar inte av att trycka ifrån, vi kraschlandar mitt i oxern och bommarna löser inte ut. Med uppskrapade fram- och bakben och en rejäl chock var det tvärstopp. Hon markerade värre än hon gjort tidigare i ryggen, bogen och lårmusklerna. Hon sparkade rätt ut av ett lätt tryck. Nu står vi här, efter undersökning av veterinär, en spruta antiinflammatoriskt och att ha gått på en metacamkur i 12 dagar - på samma ställe som innan. Ingen skillnad. Imorgon är det dags för en genomgång av en kiropraktor, veterinär och röntgen.
 
Det är så mycket som snurrar i mitt huvud just nu. Är hon tillbaka om någon månad? Ett år? Håller hon för högre klasser än LC? Håller hon alls, eller kommer hon dömas ut? 

Jag bara hoppas att jag får svar på alla frågor imorgon, att det inte är något allvarligt och att jag får tillbaka min fina, älskade lilla ponny. Jag har sett för många nära och kära försvinna och tas av den där helvetiska cancern. Ska det bästa jag vet nu också tas ifrån mig? Allt jag älskar slits ifrån mig, och det finns inget jag kan göra åt det. 2014, när fan ska det vända?