Somewhere, riding a rainbow

 
Helgen alla har hypat över i flera veckors tid har kommit - happy halloween! Men för min del blir det ingen halloweenfest. Istället för att spöka ut mig och skåla med mina vänner så har jag jobbat och trimmat tre hästar! Jag har precis stängt stallet och landat i Hannas säng för att plugga bort ett par inlämningsuppgifter. Roligare halloweenkvällar har jag väl haft, måste jag väl ändå säga. Men någon måste ju ha hand om gården ;)
 

Denna snyggingen fick jag äran att rida idag! Svens fina hingst - Diamantino VDL (Quaprice Z - Mr Blue). Hur dryg Dino än kan vara, så är han verkligen M A G I S K att rida! Han har stått ett par dagar, så jag valde att bara jogga honom i lite låg form. Men det är nog den finaste häst jag någonsin suttit på. Mycket häst och mycket power - en ferrari i hästformat, eller som att rida på regnbågar. Or something like that.
 
Lilla Skrållan fick också lufta sig en sväng innan jag trimmade Vision. Idag kändes det lite som att poletten sakta men säkert börjar falla på plats för mig och Vision! Jag behövde inte rida för kung och fosterland, och hon kändes betydligt mer bärig, loss och "hos mig". Serier med galoppbommar har annars varit vår stora akilleshäl, men idag hanterade hon dom verkligen klockrent. 
 
Det får sätta punkt för min halloweenhelg, ett par uppgifter ska in och sedan väntar kudden!

Så som i himlen

 

Trimma, trimma, trimma. Det verkligen kryper i mig efter att göra om våra svagheter till styrkor! Igår tog jag ut Vision på travbanan. I uppvärmningen fokuserade jag på att få henne lösgjord och lyhörd för hjälperna. Sedan ville jag att hon skulle vinkla in bakbenen mer och sätta mer tryck i gångarterna. Mycket övergångar och tempoväxlingar - som hon svarade väldigt bra på! Hon fick kämpa, men det blev bra. Idag ska hon skrittas ut på asfalt, jag ska fokusera på min sits och hon ska vara loss i sidorna. Vila kan vi göra i graven.. 
 
 
Från det ena till det andra, denna hittade jag i skolan idag! Ett reportage som Häst & Ryttare gjorde om ryttarföreningen jag var med i för ett par år sedan. Snacka om nostalgitripp? Det var här allt började, med min första ponny. I en liten by utanför Kiruna. Ute i skogen, bland tonvis med snö och 30 minusgrader. Det var där Ida, 10 år, började drömma om att jobba i hästbranschen och bli elitryttare. Att jag idag, 7 år senare, har flyttat 170 mil söderut för att faktiskt uppfylla den drömmen är ganska sjukt. Att jag idag bor och jobbar hos en av Sveriges bästa hästföretagare - nyp mig i armen, någon?
 
Jag vet att jag tjatar om det all the time, men jag är så sjukt tacksam över att få möjligheten att göra det här.
 
Anyways, senare ikväll är det lite jobb på olika håll som står på schemat för min del. Dessutom kommer Linéa och gör mig sällskap! Middagsdejt och idolkväll är planen, jag har saknat henne och en girlsnight är nog mer än välbehövligt. 

Get up, and don't ever give up


Vision och jag trampar lite i uppförsbacke för tillfället. Efter flera månaders medvind var det väl egentligen dags, att trycka hårdare på våra svaga punkter. I slutändan är det inte den trevliga känslan jag strävar efter, utan den fantastiska. Den fantastiska känslan som jag vet att den här hästen kan ge! Men allt annat än gratis. Man måste på något sätt få henne att tro att det är hon som är in charge, samtidigt som hon ska gå där jag vill ha henne. En svår balansgång.
 
Just nu jobbar vi på att finslipa det mesta, egentligen. Att hon ska vara lyhörd för både skänkel- och tygelhjälper, bära sig själv bättre, gå med mer tryck och framför mig utan att tåget går. Samtidigt som jag jobbar mycket på att hitta en ännu mjukare ridning. Vi har en hel del att stå i, minst sagt! Vision är ganska svag i detta, det är jobbigt för henne, vilket gör att vi inte riktigt jobbar på samma sida alla gånger just nu.
 
Därför har jag också valt att skjuta på våran 120 debut. Den här hösten kommer gå till att rida skolrundor på 100 och 110, och jobba ännu mer med markarbetet innan vi går vidare till nästa nivå. Att skjuta på mina mål är frustrerande, jag vill ju så jävla mycket. Men jag väljer att skynda väldigt långsamt med den här hästen, och jag kommer inte gå in i en klass som jag inte är 200% redo för. Bakom frustrationen så vet jag ändå att hard work pays off, och då kommer det att vara värt allt arbete hundra gånger om.