Tills vi åter möts

 
 
Jag tror inte att jag riktigt har fattat det än. Att de är borta. Farmor och fafar. Min älskade farmor och farfar finns inte mer.

Idag tackade vi av älskade farfar. Det har nog aldrig riktigt blivit så verkligt som det blev då. Egentligen lyssnade jag inte särskilt mycket på prästen, jag satt mest och tänkte. Gick tillbaka till när jag var liten och alltid sprang till de. Jag önskar att jag hade fortsatt med det och tagit vara på de sista åren. Jag har aldrig ångrat att besöken blev allt färre och tiden mellan dom allt större så mycket som nu. 
 
Jag minns hur vi brukade kolla på fåglarna med kikare, hur de brukade berätta vad varje fågel hette. När farfar tog fram torrköttet och berättade sina jakthistorier. Berättade om pappas hyss när han var liten. Eller när de följde med mig och matade fåren och hästarna med knäckebröd.
 
Jag minns när det blev vår, och vi brukade fika ute i trädgården under deras stora björk som jag alltid klättrade i. Plocka rabarber. När vi gick på promenad runt byn och plockade blommor. Eller när vi åkte ut till Kaitum till påsk.
 
En del av mig vill inte inse att huset i Kaalas står tomt. Jag vill kunna rusa dit och krama om farmor, äta bullar och lyssna på farfars jakthistorier. Jag vill kunna äta farmors köttsoppa, se farfar skriva fiskekort och sitta och rita med farmor. Hjälpa farfar att få av strumporna och nypa farmor i näsan med tången. Mäta hur lång jag har blivit sedan sist vi sågs på väggen. 
 
Men när jag knackar på dörren så får jag inget svar. Jag står där helt ensam och önskar att ni skulle komma tillbaka. Göra mitt hjärta helt igen, läka mina sår och saknaden. Men jag står där helt ensam, förkrossad av längtan och ångest. 
 
Fy fan vad jag saknar er.
 
Jag ser farfar framför mig, med sina jaktkläder och sin käpp, hand i hand med farmor. Farmor som bär en korg med nyplockade hjortron. Och jag vet att de har det bra, att de får sova bredvid varandra igen. Och jag vet att de väntar på andra sidan med öppna armar. 
 
Vila i frid, älskade farmor och farfar. Tack för allt ni givit mig.
Jag ska göra er stolta när ni ser mig från himlen, tills vi åter möts.

Amen.



Tandistajm


Idag var det dags att raspa tänderna på W, det är ungefär ett år sedan sist nu. Hennes mun är inte särskilt vacker.. Tandraderna är rena rallybanorna och hennes läppar size XXL. Som om hon inte vore nog tjorvig med utrustning, mat och allergier så behöver hon alltså bett som är max 14mm (gärna mindre).. Mitt Sprenger klarar sig, men halva bettsamlingen går fetbort. Suck.

Red henne en sväng innan och försökte få igenom högersidan litegrann innan Hessekursen ihelg. W har varit väldigt stretig och hård där sedan jag kom hem. Det blev ett väldigt blandat pass.. Hon var fin, men när jag tänkte börja flytta henne undan skänkeln och töja lite på gränsen till jobbigtströskeln så började hon protestera lite. Kände inte riktigt igen henne idag, och har inte riktigt känt igen henne på hela veckan.. Men det blev iallafall bra i slutet, så jag hoppas det fortsätter så!