Oändligt älskad och saknad
Den 19 mars förra året, vandrade en av de viktigaste personerna i mitt liv härifrån. Min älskade mormor. Hon var inte bara min absolut största supporter, i vad jag än tog mig för - hon var också den som förstod mig bäst och alltid stod vid min sida med öppen famn. Hon och morfar satt alltid på läktaren på tävlingarna eller träningarna, redo med filmkameran. Gick det dåligt så var hon den första att berätta för mig hur duktig jag var och hur mycket hon trodde på mig, även om jag kanske inte ville lyssna på det just då. Eller hur korkade killarna var som slarvat bort en så fantastisk tjej, även om jag hade svårt för att se det så. Oavsett hur dumma val jag gjorde i den där tonårskarusellen, så stod hon där och berättade för mig hur mycket hon älskade mig och hur värdefull jag var. Min mormor var helt enkelt fantastisk rakt igenom, en sån mormor som alla behöver. Hon var den bästa människan på jorden. Det går inte en enda dag utan att jag saknar henne, och jag önskar mer än allt annat att hon hade fått vara med på resten av den här resan.
Måndagen med stort M
Hej markarbets- och motivations-måndag! Efter att ha groomat åt Pontus på tävling från klockan 5 på morgonen till 10 på kvällen, var det lite svårt att dra igång igen 7 imorse. Men vilket markarbetspass Vision bjöd på! Hon utvecklas så mycket just nu. Idag fokuserade vi på samling, och jobbade med bakdelsvändningar, stora arbetspiruetter och serpentiner i förvänd galopp. För ett tag sedan hade hon inte styrkan att lösa de övningarna på ett bra sätt, men hon gjorde det riktigt bra idag!
Men fan, rent ut sagt, vad jag saknar varma trim-kvällar och gräsbanor! Längtar så mycket till sommar, lov och att bara behöva fokusera på hästarna och ridningen. Livets liv.
För övrigt så snubblade jag över DEN HÄR krönikan av Jenny Strömstedt. Om ni inte redan har läst den, så gör det. Visst fan kände jag mig lite träffad. Har tidigare nämnt att jag har haft ett par riktiga skit-veckor, och att "det är okej". Men vad har jag gjort åt det? Jag har låtit händelser och känslor som rört upp stjäla min energi. Grävt ner mig. Tyckt synd om mig själv. Vad fan löser jag på det? Hur mycket bättre mår jag av det? Nada, noll och ingenting. Snarare tvärtom. Och det, det är inte okej.
Visst fan blir jag avundsjuk när jag ser ambitiösa tjejer och killar som kliver in och gör det jag drömmer om att göra. Gör det jag så gärna vill göra att jag hade kunnat gå över lik för det. För att jag känner efter för mycket. För att jag låter motgångar påverka mig så mycket att jag blir mina motgångar.
Och jag kan skylla på än det ena och än det andra. Men i slutändan så är det bara jag själv som bär den skulden, inget annat. Hädanefter ska inget få hindra mitt fokus och målmedvetenhet. Det är det enda som finns. Fokus och målmedvetenhet. End of story.
It's just you, against you
Hej kompisar! Vad fick 2016 för start eller?? Det har varit lite av en rollercoaster sedan dag 1. Med skador jag inte kunnat påverka och ännu mer vila för Vision, från härliga kvällar till kaos. Och to be honest, det har tagit mer på mig än vad jag trodde. Mer än vad jag ville erkänna för mig själv. Det är över ett år sedan jag flyttade ner hit, och för första gången känner jag att jag verkligen längtar hem. Jag längtar efter att bara få andas, hitta tillbaka och bli lite bortskämd. Och jag har insett att det är okej att känna så. Det är okej att inte må bra. Så jag åker hem ett par dagar under lovet nästa vecka, och det ska verkligen bli hur skönt som helst.
Mitt i allt detta så måste jag ändå säga att Vision känns hur bra som helst! Förra veckan kickstartade vi lite med tävling i Trollhättan, där vi inledde året med två felfria rundor och en placering. Till helgen tävlar vi i Laholm, innan jag åker hem. Vi fortätter att rida låga klasser och bygga en bättre grund - och det känns döbra! Är så spänd på vad 2016 har att erbjuda, men är noga med att ta det step by step. Även om siktet såklart alltid är ställt på årets drömmål! Det kommer att bli bra, det här.
Lazy Sunday
CONTINA Z | -08 | Contact vd Heffinck - A Lucky One
Upp halv 8 för att ha stalltjänst och skola till strax efter 4, sedan linda, promenera och göra färdigt Vision. Därefter hem, slänga på sig ridkläderna och gå till nästa stall 2 km bort, äta middagen på vägen och rida 4 hästar. Så har mina dagar sett ut, i princip! Nästa vecka kommer nästan se likadan ut, and I can't wait, på riktigt.
Äntligen börjar saker falla på plats. Jag börjar hitta en ridning som kommer ta mig till nästa nivå mer och mer - även om det är en bra bit kvar att jobba på. Men skam den som ger sig! När vaderna värker vet man att man gjort något rätt iallafall ;) Jag är så himla glad över att ha fått möjligheten och förtroendet att få rida dessa fina hästar den här veckan! Det har både varit otroligt roligt och väldigt nyttigt. För att utvecklas och ta sig framåt är det timmar i sadeln som krävs, timmar som är svåra att få ihop när man bara rider en häst. Försöker suga i mig så mycket som möjligt och njuter av varenda sekund! Livets liv.
Idag hade jag däremot bara två hästar på schemat utöver stalltjänsten, så jag passade på att ta det lite lugnt och ha en night off. Smorde sadelgjordar, sadel och alla träns, tog en promenad och njöt av lite ensamtid. Efter att allt varit lite som rocky road så kändes det verkligen som balsam för själen! Tolka mig rätt, det är nice att bo ihop med flera härliga tjejer som delar samma hästintresse - men ibland så är det bara så himla skönt att kunna vara själv. Sometimes you need to step outside, get some air, and remind yourself of who you are and who you want to be. Och med det sagt så checkar jag ut for today.
Where are you now that I need you?
Krigar mig fram
Ibland önskar jag bara att jag hade nära hem. Att kunna åka hem över en helg, andas och släppa allt för en stund. Helst igår. Jag är inne i någon down-period, eller vad man kan kalla det. Där det känns som att allt går fel, Vision är halt så vi kan inte träna, jag saknar mormor och känner mig typ som jordens ensammaste människa. Det är så jävla lätt att tappa bort sig själv när man umgås med så många människor dagligen, med starka personligheter och åsikter.
Why are you trying so hard to fit in, when you were born to stand out?
Anyways, hej kompisar! Ganska precis efter att jag skrivit att "yes min häst är inte halt längre!" så gick hon omkull i hagen, och blev halt igen.. ha-ha. Så i måndags var vi ner till kliniken för att säkerställa att hon inte dragit sönder något. Troligtvis är det bara muskulärt, men hon äter metacam för att påskynda det hela och promeneras bara. Hon är vansinnigt pigg, och det är inte det enklaste att hålla henne i schack.. så just nu står hon bara i sjukhage halvdag, för att inte fläka sönder sig i hagen.
Eftersom jag inte har någon egen häst att rida fick jag låna lille Hugo här om dagen! Startade honom i en pay & jump, har aldrig suttit på hästen innan och så kliver vi in och nollar 100 och 110 med två bra rundor? Väldigt kul! Jag behöver ju rida mycket, på olika hästar i olika sammanhang.
Så det blir ingen semester för min del, även om min häst har det ;) De två närmsta veckorna kommer jag att rida 4-5 hästar nästan varje dag, hur kul? Utöver det ska jag banne mig träna ordentligt själv! Jag har gett mig fan på att ta mig själv och min ridning till en helt ny nivå. Det har alltid varit tanken, men skillnaden nu är att jag faktiskt har folk som vill hjälpa mig med det bakom mig. Det är en ny grej för mig. Jag har alltid gjort så mycket på egen hand, gått hem och analyserat, löst problem, tagit mig vidare. Jag har alltid haft ett stöd, mer eller mindre bollplank, men inte på det sättet. Jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna det, men jag kunde inte vara mer tacksam.
Won't back down
Jag kan verkligen knappt vänta tills jag får ta studenten och ta mig ut och börja jobba. Jag är galet skoltrött, och den senaste tiden har det känts som att dagarna gått i ett. Att sitta och plugga saker som jag inte är det minsta intresserad av eller kommer ha nytta av i framtiden, är helt enkelt inte så jäkla motiverande.
Däremot har Visions svullnad i benet gått ner och hon är inte halt längre! Har skrittat henne lite under tiden, så igår tog vi vårt första ordentliga pass. Hon höll på att koka över, minst sagt.. "Bockade" när jag skrittade på långa tyglar och benen var mer eller mindre överallt, men jag fick henne iallafall att koncentrera sig lite emellanåt och då var hon riktig fin!
Planen är att hon ska gå låga, låga klasser nu ett tag framöver. En liten "omstart", där vi bara hittar och befäster en jämn takt och rytm och framförallt bygger upp självförtroende (mest för min egen del). Under hela hösten red vi väldigt lågt på träning och hittade ett hyfsat bra flow. Dock skar det sig lite när vi kom ut på tävling, jag blev nervös och hindren blev högre. Så det ska vi jobba med nu! Hitta samma flow och känsla även ute på tävling. Det är längesedan som jag var så sugen på revansch - men i år fightas jag inte mot någon annan än mig själv. Och jag är så jävla redo. Just hit me.
Wild hearts can't be broken
Efter en fantastiskt rolig vecka är det dags att säga hej till vardagen igen. Jullovet är over and out, och skolan väntar runt hörnet. Trots att jag har jobbat varje dag från det att jag kom tillbaka till Kungsbacka, och att jag är dödstrött efter att ha sovit alldeles för lite - så måste jag säga att den här veckan har varit en ordentlig energikick och recover. Tack för det, boys & girls! Ni är legendariska.
Även om jag går in i det hela med en överlag bra känsla, så är det ändå lite vemodigt. Jag vet att denna vår kommer att bli tuff med mycket plugg och hårt jobb för min egen del. 2016 fick en bra start, även om det inte riktigt blev som jag hade tänkt. Istället för att ha kommit igång och hoppa några enkla pay and jumps med Vision står jag med en häst som är halt och svullen i ett ben. Troligtvis inget allvarligt utan bara ett "blåmärke" efter att hon sparkat i mellanväggen - men ändå, det bromsar oss mer än vad jag hade velat.
Men det är sånt som händer, nu vill jag bara kickstarta året och börja beta av mina mål!
Jag är så taggad på att utvecklas och se vad 2016 har att erbjuda. Bring. It. On.
Backar bara när jag tar sats
Hela dagen har gått åt till jobb, och så kommer det nog fortsätta resten av veckan. Men jag klagar inte! Det har faktiskt gett mig en liten spark i baken to be honest, jag börjar liksom hitta motivationen igen. Det är bara så skönt att kunna gå i sina egna tankar, andas hästluft och framförallt - umgås med människor som tror på mig, när inte ens jag själv vågat göra det. Det mina vänner, det är tamigfan att lyxjobba och mer värt än alla sovmorgnar i världen.
Så jag har funderat. Främst på det här med system. Jag tycker ändå att jag har hittat ett relativt hållbart och bra koncept. Tror starkt på att det finns ett samband mellan träningsmetoder och att man ser så många hästar med inflammerade leder, kolik osv. Jag fick fina lovord av veterinären för Visions fina leder, så det tänker jag hålla fast vid. Men jag saknar de sista pusselbitarna, för att nå hela vägen fram.
Vision är en ganska speciell häst - hon ger antingen allt, eller inget. Det är en häst du varken bestämmer över eller klappar medhårs. Känslig som fasen för både ditt humör och hur du använder ridningen. Du måste hitta den där hårfina balansen. Det är ungefär där jag försöker hitta den sista biten just nu. Easy peasy.
Ända in i kaklet
Jag har haft ett par riktiga skitår, särskilt 2015. Jag har egentligen haft ett par tuffa år, under en väldigt lång tid. Det har såklart hänt massor med bra saker också, men någonstans har jag låtit allt negativt ta över. Det har brutit ner mig, och 2015 var på något sätt den sista droppen.
Men det kommer också bli min vändpunkt. För i år tänker jag ta kontroll, och inte låta något krossa mig. Inte kasta hela hjärtat, utan kunna ta livet med en klackspark. Jag har skyhöga mål för det här året. Till en viss del är de resultatmässiga, men med fokus på mig själv. Att ta kontroll över mitt mentala state. Att ta hand om mig själv. Jag tänker prioritera att må bra. I slutändan hänger allt ihop.
Under en så lång tid har jag stoppat saker i ryggsäcken för att ta itu med de senare, en ryggsäck som sedan länge blev alltför tung. Saker jag förträngt för att jag "inte ville tappa fokus". Jag har fan kört ända in i väggen och går in i 2016 helt utpumpad. Tänk att alltid tvinga sig själv att försöka se ut som den starkaste, när benen i själva verket knappt bär en längre - och den enda att skylla är mig själv? Jag är min egen största fiende. I år ska jag bli min egen bästa vän.